8) En katt tål inte andra katter...

Ensam är pest!

Många människor tror, eftersom katten inte är ett flockdjur, att den bara kan leva ensam. Och därför får också många katter det tråkigt och långsamt när matte och/eller husse är på jobbet hela dagen. Många katter blir helt uttråkade och kan börja ställa till problem till exempel genom att kissa på olämpliga ställen. Andra katter har kanske lite bättre tålamod, och sätter igång stor-racet när matte/husse kommer hem. Eftersom de oftast ligger och sover på dagarna när de är ensamma, blir de gärna uppe sent på nätterna också. Vilket kan störa nattsömnen för ägaren/ägarna.
Om man är borta länge från katten är det extra viktigt med aktivering av den när man kommer hem. Klarar man inte det bör man ABSOLUT skaffa en kompis till kissen.

Nya (eg. nygamla) rön bevisar att katten inte är helt ensamlevande!
Katten är ett mycket socialt djur som gärna har sällskap. Människor är ju förstås bäst, men andra katter eller hundar går alldeles utmärkt.
Enligt forskningarna, som gjordes på viltlevande katter i Rom och i London, så hade katterna speciella träffpunkter. Dit kom de för att umgås, sola tillsammans, leka med varandra och tvätta varandra, eller bara vara där tillsammans. I London där det lever många utekatter på en väldigt liten yta, hade katterna "skiftgång" på reviren. Det vill säga de gick sin revirrunda på vissa bestämda tider för att undvika grannkatten, då deras revir överlappade varandra. Av detta kan man även dra den slutsatsen att katten egentligen är ett fredsälskande djur och undviker slagsmål till det yttersta.
Skillnaden mellan ett flockdjur och ett socialt djur är den att flockdjuret behöver en ledare, medan det sociala djuret är mer självständigt - det behöver ingen att se upp till - men det lever i harmoni med andra av samma sort.

På många bondgårdar där katterna får bestämma själva till större del finns det i regel flera honor som lever tillsammans. Vanligtvis är det en matriark som har låtit dottern/ döttrarna stanna kvar, men motat bort sönerna. Varför sönerna blir bortmotade säger sig nästan självt, om man tänker efter lite. De ska ju inte stanna kvar för att para sig med morsan eller syrran. Finns där en kastrerad hane "får" även han stanna kvar, då den räknas som könlös (eller lika med en kattunge).

Då jag ju har flera katter hemma av alla sorter - fertila och kastrater, har jag haft möjlighet att studera beteendet i hierarkin. Olika föredrag och studier i böcker har också lärt mig oerhört mycket om katternas beteende i katteriet. (Du kan läsa mer om det i min artikel här) Några få ord om rangordningen; den högst rankade är honan som har ungar eller har haft flest kullar, därefter kommer de andra fertila honorna, först efter dem kommer de okastrerade hanarna och sist kommer kastrater och kattungar. Ledarhonan går genast emellan om två katter verkar råka i luven på varandra. I de allra flesta fall lyckas hon också lugna dem. Tamkattens rangordning och beteende liknar väldigt mycket hierarkin och beteendet som lejonen har. Skillnaden med innekatterna är ju den att de inte kan jaga bort unghanarna. Honorna är ju välkomna att stanna kvar om de önskar.

Lite kort om att sammanföra två katter

Oftast har man ju redan en katt i hemmet. Så den nya lilla katten kan verka vara en inkräktare till en början. Ibland måste man sära på dem ett tag tills den nya har tittat sig runt i lugn och ro. Men det finns också många exempel där det går bra från första stund. Detta har jag märkt speciellt då man tar hem en kattunge som är MINST 12 veckor gammal - den är då fysiskt och psykiskt mogen och kan tala artigt och tydligt kattsråk till andra katter. Viktigast av allt är att man låter katterna sköta sig själva. Det kan bli lite fräsigt i början, den "gamla" katten kan försöka slå efter den nya. (Något att tänka på innan är att man klipper båda katters klor, så att de inte skadar varandra i onödan) Var inte orolig! Det är bara för att prova på toleransen och sätta den nya kattungen på plats. Inom en vecka, oftast efter ett par dagar, börjar de lugna ner sig. En kattunge kan faktiskt charma en vuxen ganska så fort.
Några problem brukar det mycket sällan bli. Men då ju katter, precis som människor har personkemi, är det inte alltid som de kan trivas tillsammans. Var därför noga med att avtala med uppfödaren till den nya katten om att få lämna tillbaka kattungen om det inte skulle fungera.
Hur vet man då om det inte fungerar? Jo, om det fortfarande efter ca en månad förekommer osämja, hugg och slag mellan katterna såsom i början, då kommer det troligtvis aldrig att fungera. Lite lättare kiv är helt normalt, men om de inte ens kan gå i närheten av varndra utan att morra och slå mot varann, så är det helt klart att de inte passar ihop.
En månad är också en bra karenstid ur den nya kattens synvinkel. Den har ju fortfarande minnen kvar från sitt gamla hem, och har lätt att komma tillbaka. Den har heller inte fått en massa nya "oacceptabla" dofter, så de gamla kompisarna tar emot den som en gammal kär vän som bara luktar lite konstigt.

Så gör din stackars ensamma katt, och dig själv, en tjänst; skaffa en kompis åt den!
Det är inte jobbigare med två katter än med en! Bara dubbel glädje...

V.v respektera upphovsrättslagen! Fråga mig först innan du kopierar min text.

Tillbaka

Nästa fråga